Det finns inget ljus i livet nu, inget mål, ingenting som jag vill komma fram till. Det är bara som en väg som jag går på för att jag måste. Det känns som om jag inte kämpar för någonting, men vad finns det att kämpa för egentligen? Jag har kastat bort allt. Allt.
Jag skulle slippa allt det här, åkt iväg ett år o ingen skulle behöva se mig såhär. Men ska jag åka bort nu? Svar nej, jag ställde in det. Bara för att det känndes rätt då, men gör de det nu? Nej, jag skulle ge allt för att åka bort. Bort från mina vänner, bort från famlijen, bort från skolan, bort från klassen. Bara för att ingen ska behöva se mig så som jag är nu, för det är inte jag. Det finns ett annat jag som har gått och gömt sig för tillfället, och jag är inte säker på om den personen kommer komma fram igen. Jag ska försöka, tvinga fram den för er. Ni tänker säker att det inte är nått fel på mej, att jag är som jag alltid har vartit. Men om ni då såg min insida. Hur jag känner inombords, under det hårda skalet av ett såkallat pokerface. Ni skulle bli besvikna om ni såg det, för det finns ingenting där längre. Det är bara ett tomt rum, ingenting av det som jag hade förut finns kvar. Mitt hjärta, mina lungor, allting är borta som rent logiskt håller mej vid liv är borta. Och ni kan inte andas åt mej, det måste jag göra själv. Ni kan hjälpa mej att få tillbaka hjärtat, men ingen kan få det helt igen, inte ens du.
Det enda jag hoppas på nu är att ni finns kvar, finns där för mej, när allt detta är slut. Hur lång tid det än kommer ta, ni ska kunna vänta föralltid om jag verkligen betyder något för er. Om under denna tid ska ni förstå mej, stötta mej. Men bara det, för det finns inget mer som ni kan göra för mej nu.